Det är svårt att träffa barndomsvän efter 20-30 år, speciellt om man lämnade sitt hemland. På ett sätt kan man vara rädd att kanske den andra lyckas bättre i livet men eftersom man har redan lämnat landet har man också ett helt annat liv. Annan kultur kommer med olika problem.
Två år sedan (efter 20 år) hade jag en grundskola återförening. Jag har inte träffat någon av mina gamla klasskamrat minst 15 år. Efter grundskolan forsatte alla studie och sedan livet blev annorlunda för alla. På den dag träffade jag en av min klasskamarat som var min bästa vän i grundskolan. Vi båda var glada att se varandra. Vi pratade om vad som hänt under dem senaste 15 år, men efter circa en timme hade vi inget annat att säga till varandra, och jag tror att det var helt normalt.
Vi lever i ett annat land, har olika liv, problem, jobb och vänner. Vi hade ingenting gemensamt.
Det år sorligt men det är livet.
Ibland måste man släppa saker för att få nya erfarenhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar